Millas Mirakel

Ja, ni.. Även om jag anade det med tanke på den tur jag brukar ha så hade jag nog ändå inte förväntat mig att gå såhär långt över tiden. Eller åtminstone att det skulle vara så jobbigt att göra det...

Är mer eller mindre orörlig och ligger mest på soffan hela dagen. Det är så fullt i magen av bebis att minsta lilla rörelse gör att hon klämmer på nån inälva nånstans, vilket gör ont. Så även om jag kanske kan så vill jag inte röra mig mer än nödvändigt. På det tillkommer molvärk i hela nedre regionerna, värst i korsryggen. Till och från hittar hon också nån nerv där nere i bäckenet att klämma på, så allt som oftast har jag ichias-liknande besvär eller nåt dylikt.
Om man sen på det lägger på smärtan i fogarna som jag haft så länge, och halsbrännan jag haft ännu längre, så är det kanske inte så svårt att förstå att jag tröttnat ur rejält nu. Har nästan känt mig som deprimerad de senaste dagarna, tårarna kommer lättare och lättare.
Nu sen bilen pajjade så är jag ju dessutom ännu mer låst hemmavid - kunde jag så skulle jag klättra på väggarna ända upp till taket vid det här laget... Istället sover jag eller tittar på tv mellan rundorna till toan eller köket.

Idag fick jag dock lite mer energi och positiv inställning till det hela. Imorse när jag gick på toaletten så upptäckte jag att flytningarna jag haft hela tiden fått ett svagt inslag av blod i sig. Har läst nånstans att förlossningen kan börja med en blödning så tvärtemot hur man annars skulle reagera så blev jag glad. Åt frukost med älsklingen innan vi ringde in till förlossningsavdelningen för att kolla läget. Beskrev hur det sett ut, hur jag kände mig och lite sånt. Fick tyvärr till svar att det lät fullt normalt och att det kan vara så när det händer saker med livmodertappen. Behöver inte vara själva förlossningen som startar nu alltså... Men det kan vara. Hon bad oss avvakta och återkomma om det antingen blev mer blod, om vattnet gick eller om värkarna blev starkare.
Trots det lite negativa beskedet att det var normalt förlopp så har jag ändå kvar energin jag först fick. Även om det inte startar nu så är det ändå nånting mer som hänt, ännu ett steg på vägen! Det jag var mest nere över förut var just att det liksom stod helt still, att ingenting överhuvudtaget verkade hända.
Hur som helst så håller jag er uppdaterade om vilket håll det går åt...


Bilen ja. Har inte beskrivit det närmare här än.
I fredags var jag in till stan för att hämta Jonas efter jobbet. Hade tid vid barnmorskan för kontroll 2 timmar efter att han slutat så vi tänkte luncha och uträtta lite ärenden först. Började med ett besök på djuraffären. När vi startade bilen och skulle åka vidare mot lunchstället så lät den konstigt. Hackade och hade sig. Åkte iallafall från parkeringen för att se om det skulle försvinna. Det gjorde det inte och när en varningslampa började lysa så stannade vi till för att kolla upp det hela närmare. Lampan visade sig vara nån avgasvarningslampa, eller nåt sånt. Jonas ringde runt lite och fick till svar att vi nog kunde rulla vidare om vi tog det väldigt lugnt. Vid det här laget så insåg vi att det inte fanns tid kvar till den planerade lunchen så vi började ta oss mot vårdcentralen och barnmorskan. Fick ta en korv på macken på vägen...
Hos barnmorskan Ylva såg allting iallafall fortsatt bra ut. Hon såg medlidande ut när hon klämde lite på magen och konstaterade att den var bra full nu. Kan inte annat än instämma...
Väl ute i bilen igen satte Jonas igång med telefonsamtalen igen. Märkesverkstaden tyckte att det lät som att det kunde vara fel på tändspolen till nån cylinder, men sa samtidigt att de inte hade några killar kvar på verkstan (fredag em, den mest lämpliga tiden att få akut fel på bilen...) och rekommenderade oss att ringa Mekonomen istället. Så det gjorde vi. De hade inte heller några killar kvar på verkstan men hade iallafall möjlighet att koppla in sin dator i bilen så vi kunde få veta exakt vad som var fel. Så vi började långsamt rulla ditåt. Väl där och med datorn inkopplad så visade det sig mycket riktigt vara just tändspolen på en av cylindrarna som lagt av. Hade några andra felmeddelanden också, men killen med datorn var inte säker på om de berodde på den trasiga tändspolen eller om de var separata fel. Vi bestämde iallafall att de ska få fixa tändspolen åt oss så får vi se vad som händer med de övriga felen efter det. Passade på att boka in den kraftigt försenade servicen på bilen på samma gång. Fick visserligen vänta längre på tid då, men å andra sidan så planerar vi inte direkt att använda bilen den här veckan. Fick en tid på fredag för lagning o service.

Den enda turen i oturen är att Mekonomens verkstad ligger på samma gata som Jonas jobb ligger på, så vi rullade över bilen dit och ställde in den bakom skolans grindar så länge. Fick sen skjuts hem av en välvillig kollega till Jonas. Tyckte lite synd om oss själva efter den eftermiddagen så vi såg till att bli avsläppta vid Vintrosas lokala pizzeria för lite kvällsmat. Kunde iallafall skratta åt eländet och satt och fnissade till och från under hela måltiden.

Ja, ni. Man ska veta att man lever... Det är vad det är och nu fokuserar vi fullt och fast på att lillan ska komma ut. Förhoppningsvis säger nästa uppdatering att vi åker in till förlossningen... Håll tummarna.