Millas Mirakel

Både Kira och Nona har varit duktiga på att låta Smilla vara ifred de här dagarna, men jag har ändå tagit tillfället i akt och grundtränat Nona lite mer i att inte få vara med, dvs stängt in henne och Kira i ett annat rum med kompostgaller för dörröppningen. Hon tjurar lite först, men sen blir hon tyst och går och lägger sig. ;)

Kvällen i tisdags, efter operationen, sov Smilla mer eller mindre konstant. Det var väldigt ovant när jag skulle ta ut henne. Först fick jag tjata upp henne på fötter, sen fick jag stoppa på kopplet på en liggande hund som knappt lyfte på huvudet. Det är lite annat mot annars när jag snarare måste fokusera på att få henne stilla länge nog för att kunna få halsbandet över huvudet. ;) Inte ville hon äta något heller. Jag försökte senare på kvällen när hon vaknat från narkosen ordentligt, men hon ville inte ha.. Fick i henne lite smaskig korv till slut, men hon spydde upp den kort därpå, så då lät jag henne vara. Hon dör inte av att fasta en dag här och där. ;)

Igår var hon låg mest hela dagen. Sov en hel del, gjorde hon också. Men hon åt åtminstone utan att spy upp det efteråt, åt inte med samma iver som annars men ändå. Jag blötte upp torrfodret med lite buljong så att det skulle vara smaskigt och inte så torrt. Hon hade varit lite dålig på att dricka, så jag ville få i henne vätska tillsammans med maten också. Och min plan fungerade. :) Hon var lite piggare på att få komma ut igår, men ändå inte som vanligt. Började dock få lite för bråttom ner för trapporna så jag fick vara med och bromsa så det inte gick för fort. Egentligen ska hon inte gå i trappor alls medan buksåret läker, men vi har inte så stort val. Och veterinären sa att det var ok så länge hon tog det väldigt lugnt. Uppför trapporna är desto värre, vi måste pausa ett par gånger på vägen upp och vila lilla vovvemagen.

Idag vaknade jag till en annan hund. Hon måste ha sovit bra inatt, för nu känner jag mer igen den gamla Smilla. Hon är fortfarande mer stillsam än förut, men vad sjutton - hon har ju ett stort sår på magen... :) Det verkar som att såret börjar klia nu, för hon har gjort några ansatser att försöka klia sig där. Men så kommer hon på att hon har tratt på sig och ser lidande ut istället. ;) Jag har lagt ner henne några gånger och småkliat henne runt omkring såret. Då ligger hon och njuter - blundar och slappnar av.
Idag var det också en helt annan hund ute. För det första fick jag blåhålla och prata ner tempot på henne i trappen ner, för hon ville bara rusa iväg i mycket högre takt än veterinären skulle vilja. Sedan ute så var hon ändå duktig, jag såg att hon ville trava och hon gjorde det också ett fåtal steg. Men hon lyssnade bra på mig och dämpade farten när det behövdes. Jag hoppas bara att vi slipper möta nån hund innan såret börjar vara mer ok, den upphetsningen tror jag inte att Smilla eller hennes sårkanter behöver just nu. Idag har vi bara behövt vila en gång i trappen på vägen upp, så det är helt klart på bättringsvägen nu. :)

Det känns väldigt bra att jag lade operationen så pass långt ifrån nästa tripp till Hällefors. Åker upp på lördag och då har hon hunnit bli ännu bättre om magen. Sen tas stygnen den 20:e och sen kan vi köra igång lite mer igen! :) Har äntligen hittat den saknade delen till min springer (grej till cykeln som man har om man cyklar med hund) och det vore trevligt att hinna ut och cykla med Smilla ett par gånger innan vintern kommer. Vi får se hur väderläget är när hennes sår har läkt helt och hållet.

Imorgon åker vi till Stockholm med Kira till hudspecialisten. Ska bli spännande att se om de hittar nånting! Hoppas verkligen det så Kira slipper klia sig så dant...

I söndags åkte jag hem till Fagersta en snabbis. Slog äntligen slag i saken och tänkte med hjälp av pappa bygga mig den "släde" jag behöver för delar av mina tester på beteendeanalyserna. Måndagen gick åt till själva byggandet och den blev jättefin! Den behöver fortfarande målas och jag måste inhandla rep och en regnponcho. Sen så!
Såhär ser själva testet ut som utförs med hjälp av släden: